Datorns tveklöst intressantaste mapp.
Fråga: Vad har Tinky Winky, en avliden Furbee, en bandagerad tå och en kolerabänk gemensamt?
Svar: De återfinns alla i "Mina mottagna filer"-mappen på min dator.
Gräsligt sommarnöje.
Som liten var jag vettskrämd för gräsklipparen, på riktigt. Skulle den högljudda helvetesmaskinen med eget liv fram, ja, då skulle jag inomhus först; något vi kan tolka som ännu ett bevis på den otroliga intelligens jag besatt redan som barn. Gräsklippning, suck, vilken förbannad tröksyssla. Åren har gått, men helvetesmaskinen har (någorlunda) bestått och numera hjälps det inte hur rädd jag än är. "Anna, det börjar bli dags att klippa gräs."
Så min för en timme sedan nyduschade och rosendoftande uppenbarelse luktar nu en härlig kombo av svett och bensinångor som skulle få vilken älvdaling som helst på fall; mitt högra lår är perforerat av hallonbusktaggar och någon har tagit ett rejält bett av min lilltå. Och jag har mässat för mig själv oräkneliga gånger den senaste timmen: Åkgräsklippare. Åkgräsklippare. Sexig trädgårdsmästare. Åkgräsklippare.
Någonstans på en ö i Sverige.
And I believe the words we looked for were "onödigt jävla vackert".
Tisdag 29 juli.
Nyss hemkommen från jobbet och det har varit... är en kladdig dag. Kladdig som i varm, kvav, kan-det-inte-börja-åska-snart-kladdig. Med tre timmars batteritid på datorn får åskan gärna braka loss och rensa luften nu. Dessutom vore det en trevlig ljudkuliss till boken Människohamn av världens bästa John Ajvide Lindkvist som jag vänder sida i med total andakt och skräcken flåsandes i nacken. Ja, lite åska på det och en flicka kan knappast önska sig något mer.
För övrigt skriver jag listor just nu, listor på allt. Jag anar avslutet på jobbperioden; vet att jag kommer röra på mig snart, och då kommer listorna. Att göra innan Uppsala. Att göra i lägenheten. Packning New York. Planerade inköp. Maträttsförslag och recept till i höst. Böcker jag borde-och-kanske-någon-gång-kommer-läsa. Sätt att ta över världen. Ord med mest känsla i. Och massa, massa annat.
Helgen som gått.
Tillfälligt avbrott.
Denna blogg har ett tillfälligt avbrott till följd av störningar i det marksända nätet, orsakade av gästande Uppsala-bor och extraordinärt fint sommarväder. Vi ber om ursäkt för eventuella problem detta kan orsaka och beräknar att återuppta sändningarna framemot kvällningen.
[Skriv rubrik här]
Som en vän jag sprang in i på stan för ett par dagar sedan sa, läser man din blogg verkar det som att du jobbar en hel del Anna. Och nog har det blivit en hel massa arbete, i bloggen och utanför. Utöver det har hunnits med lite kvällspromenader; senkvällsfilosofi i Vinäs, en förälskelse i Melissa Horns musik, alldeles för få fik:or med människor jag tycker om men åtminstone ett par stycken, och korniga mobilbilder att minnas ovanstående med.
Men nu är det bara två veckor kvar, ynka två veckor, och ännu viktigare just nu: när jag kliver utanför jobbets dörr i morgon klockan 14 är jag fri och lösspringande ända tills på tisdag nästa vecka. Tre hela dagar ledigt! Eoner av tid, för någon som mest varit ledig två dagar i rad i sommar. Och i morgon runt fem-ish kommer N. med Uppsala-tåget, solen ska skina, vår grill/tjej/jordgubbs-och-vit-chokladmousse/utekväll på lördag blir fantastisk och jag längtar.
Beach 2008.
En julidag på stranden i solen: Navigering i gräset mellan kanadagåsbajs. Lunch på melon, jordgubbar, vindruvor. Solvarm sand. Gallskrikande barn i vattenbrynet. För varandra okända småbarnsmammor som över skriken bräcker varandra med historier om hur mycket de tränat i sitt pre-barnliv. Bikinis på glid. Smält choklad i kladdigt papper. Avslagen Ramlösa i vattenflaska. Sandknaster mellan tänderna. Gloende män som bara måste sträcka på benen och gå en sväng runt stranden... och runt igen. Surrande bromsjävlar. Sandiga badlakan. Röda jordgubbsfläckar på filten, på magen, på sidorna i boken. Svensk sommar, på riktigt.
Passfoton for dummies.
Det finns en gräns när seghet övergår till ren brottsprovokation. Jag ska säga er att den gränsen passerades med råge i polisens stekheta väntrum i förmiddags där jag befann mig för att införskaffa pass. Tre nummer före i passkön låter inte mycket, men i över en timme satt jag i en obekväm väntstol med smink som krackelerade i takt med mitt tålamod och förfärades över hur mycket som faktiskt blir lost in translation från svenska till idiotiska.
I familjen "neutrala ansiktsuttryck" ingår inte storflinet. Nej, inte ens som avlägsen kusin, och tills du fattar det kommer du få lov att ta om fotot. Om och om igen.
"Då så ska vi ta fotot." En alltför subtil hint till tre av fyra familjemedlemmar att lämna fotobåset, för nej, polisen har inte slagit ihop sina påsar med den lokala fotografen och erbjuder familjefoton.
"Skriv hela namnteckningen i rutan där" innebär inte att det är endast en förnamns-kråka som efterfrågas. Även om "det andra liksom inte kommer till användning." Vem fan är du, Elvis?
Och för övrigt ser jag ut som en kandidat till Rikspucko 2008 på mitt passfoto. Wünderbart.
I familjen "neutrala ansiktsuttryck" ingår inte storflinet. Nej, inte ens som avlägsen kusin, och tills du fattar det kommer du få lov att ta om fotot. Om och om igen.
"Då så ska vi ta fotot." En alltför subtil hint till tre av fyra familjemedlemmar att lämna fotobåset, för nej, polisen har inte slagit ihop sina påsar med den lokala fotografen och erbjuder familjefoton.
"Skriv hela namnteckningen i rutan där" innebär inte att det är endast en förnamns-kråka som efterfrågas. Även om "det andra liksom inte kommer till användning." Vem fan är du, Elvis?
Och för övrigt ser jag ut som en kandidat till Rikspucko 2008 på mitt passfoto. Wünderbart.
Saker jag längtar efter just nu.
25 juli kommer N. från Uppsala hit och tjejligan, med backup från Götet, will hit the town hard.
1 augusti har nya Arkiv X-filmen I Want to Believe Sverige-premiär. Sällskap i biomörkret?
7 augusti arbetar jag, så vitt jag vet just nu, sommarens sista jobbpass.
21 augusti åker jag och mamma till New York.
1 september börjar skolan, nollningen av nybörjarna, Företagsekonomi A och Uppsala-livet.
Nätterna må bli mörkare och sommaren officiellt ha passerat sin peak, men för min del känns det som att Allt Det Roliga ligger och ruvar i framtiden. Just nu jobbar jag, stretar på, vaknar och somnar med ont i nacken, lever mitt liv mest på jobbet -- men det är okej, för det är nu och min tid kommer. Alldeles, alldeles snart.
Pass på.
Inför USA-resan om en månad (OM EN MÅNAD?!?) behöver jag ett nytt pass, för det gamla har ta'tt slut. Det innebär att pallra sig ner till polisstationen, ofärgad utväxt och allt, för att betala en orimligt hög summa pengar för en photo session man på förhand vet kommer resultera i ett av fulaste korten i ens existens. (De andra är förstås tidigare och kommande passfoton). Och uppenbarligen såg vi inte nog knäppa ut förut på passfotona, nä, nu har de berövat en på den enda förmildrande omständigheten och man får inte längre LE på bild. Upprörande.
Under en vildsint googling efter USA:s inträdesregler (mental note: kryssa inte rutan bakom "Jag är terrorist", sannolikheten är hög att de inte fattar skämtet) hittade jag följande text "You DO NEED a visa if you have a handwritten passport". Däri fann jag också lösningen på alla fula passfoto-dilemman. Jag tar helt enkelt och skriver mig mitt eget pass, komplett med en litet självporträtt. Tamigtusan om det inte kommer bli mer likt.
Inte mycket har hänt.
Bläddrade igenom min gamla dagis-pärm, från en tid då personaltätheten per barn var i paritet med antalet träd per innevånare i Norrland och det fanns tid att föreviga varje barns dagistid i ord, bild, teckningar och anekdoter om intensiva plåsterperioder (kan ni tänka er mig överdosera plåster? Mig?) och den obegränsade glädjen över att lära sig ta fart själv med gungorna.
Den väldigt käcka turkosgröna handen till vänster, som för övrigt vittnar om ett tidigt utvecklat sinne för färg och form, är daterad 1991. Jag var alltså fyra år gammal, en tinsy winsy liten mini-Anna som sprang runt och lade Bamse-pussel och hade en stadig pojkvän sedan ett år tillbaka. Tillväxttakten över de senaste sjutton åren är inte imponerande, om man säger så, och då ska man ju veta att jag inte var känd för mina jättelabbar som fyraåring. Men turligt nog har det ju hänt lite andra, viktigare saker under tiden.
Trendspaning i mineralvatten-världen.
En av de saker som just nu gör sig särskilt bra på bloggbilder är tydligen mineralvattnet Pellegrino. Pellegrino är, som jag förstått det utan att smakat, da shit när mineralvatten ska inmundigas och nu när bloggerskorna fått upp ögonen för drycken spår jag den samma framtid som latten och fruktsalladen. På hemsidan uppges det att "S. Pellegrino är ett välkänt internationellt varumärke för att ha det mineralvatten som serveras på de finaste restaurangerna världen över", vilket verkligen fucking ante mig. Det är föga förvånande ett skolboksexempel på vardagslyx vi har att göra med.
I brist på egen smakupplevelse, associerar jag omedelbart namnet "Pellegrino" till den tecknade seriekaraktären Pellefant. Minns ni honom? Den blå elefanten, det troligen främligsfientliga Lakritstrollet och den lilla musen som senare recyclades som Husmusen i Bamse. Undrar just vad som hände med dem?
I brist på egen smakupplevelse, associerar jag omedelbart namnet "Pellegrino" till den tecknade seriekaraktären Pellefant. Minns ni honom? Den blå elefanten, det troligen främligsfientliga Lakritstrollet och den lilla musen som senare recyclades som Husmusen i Bamse. Undrar just vad som hände med dem?
Utflykt.
Utflykt efter jobbet med mamma till Fryksås för fika på Smidgården. Hann inte med så många bilder innan de mörkblåa regnmolnen seglade över våra huvuden och dropparna började falla, men ack så fint är det där uppe. Och så jädra dalaidylliskt överallt man tittar att man snudd på får ont i magen.
Mamma Mia!
Bio ikväll med kära mamma. Mamma Mia! är på alla sätt och vis en film jag inte borde gilla, vilket bevisar att de svenska genernas förprogrammering att gilla Abba trumfar det mesta. Nog tog det en stund innan man vande sig vid konceptet musikalfilm, eftersom jag åtminstone inte är van vid att folk brister ut i sång för att illustrera sina liv och drar med sig hela byn för att dansa i takt och doa medan de gör det. Men... fan, jag gillade den. Lättsmält, glad, feel good -- en perfekt mor-dotter film. Både mamma och jag gillade den, och delade en tvåtimmarsförälskelse i Pierce Brosnan. *Mamma Mia, la-la-la-la-la...*
Gah, jag skyller helt enkelt på generna, och de nedrans catchiga Abba-låtarna. Det finns gränser för vad den starkaste person kan värja sig mot. Riktigt patetiskt vore det dock om jag medan jag skriver detta laddade ner soundtracket till filmen. Men det gör jag alltså inte.
Anna goes seriös vintage.
På 1940-talet när mormor var ute i svängen var det dessa skor som förde henne fram på dansgolv och folkparker. American Style står det i guld inuti dem, och bara man ser klackarna inser man ju att coolhetsbarometern måste ha gjort toppnoteringar. Christian Louboutin och Jimmy Choo kan gå och gömma sig. Sextiofem-ish år senare överväger jag att göra dem en del av min partyoutfit. Till och med storleken är rätt -- pygméfötter runs in the family. Nästa gång vi ses är det seriös raid i gummans garderob som gäller.
Mittinatten.
Mittinatten-te med en av De Allra Bästa och livets stora frågor. Om föräldrar som ber en växa upp men inte vill se det hända; om ungdomar som nyss fått körkort men inte trafikvett; om att ta egna beslut och försvara dem, fast man inte alltid tror på dem själv, och att hantera konsekvenserna. Att sitta i ett halvdunkelt kök med tända ljus och motvilligt ta bort de kupade händerna runt tekoppen eftersom det kommer en morgondag med morgonjobb, att skaka på huvudet tillsammans åt det orättvisa i att behöva lämna meningarna med livet för att vara vuxen och sova ett ansvarigt antal timmar. Och samtidigt veta att om det inte var för detta skulle det komma en annan anledning, förr eller senare kommer det komma anledningar, annars är det nog fullt möjligt att vi aldrig slutar prata över våra tekoppar.
Raggning har ingen åldersgräns.
Dam +85 (läser Mora Tidningen): Nämen vet ni vad billigt det är att åka på kryssning? Det borde vi verkligen göra! Då kan vi dansa och... och ragga!
Dam +90: Ragga? Nja, jag vet inte... men det vore väldigt trevligt att få dansa lite.
Dam +85: Äsch då, vi börjar väl med att dansa och sedan raggar vi!
Subtrahera sisådär sjuttio år och det är vi.
Dam +90: Ragga? Nja, jag vet inte... men det vore väldigt trevligt att få dansa lite.
Dam +85: Äsch då, vi börjar väl med att dansa och sedan raggar vi!
Subtrahera sisådär sjuttio år och det är vi.
Work it.
Eftersom jag tillbringar i snitt sex dagar i veckan på jobbet, och därtill inte kan berätta alltför mycket om det, är det välan inte mer än rättvist att jag bjussar på lite bilder. Bilden ovan är tagen från jobbets välanvända altan i morse -- utsikten är så nedrans vacker, särskilt när solen skiner och man kan spana på brandmän nere vid vattenbrynet. Då slåss jag och tanterna om kikaren. På riktigt.
Bilden nedan -- som fick mig att överväga arkivering av inlägget i kategorin "Humor" -- föreställer undertecknad i mina smickrande arbetskläder. Höhö. Självdistans. Ni skulle ha sett mig för någon sommar sedan innan de beställde nya vikariekläder. Då var det huggsexa om storlek 42-kläderna, de minsta tillgängliga, och inte sällan sågs jag knata runt i storlek 46. Tolv storlekar för stort; jag betvivlar att någon tog mig på allvar då.
Ynklig liten sak.
Ansiktet hettar; jag känner pulsen i kinderna; insidan av ögonlocken svider; musklerna värker överallt där de kommer åt och varje gång jag sväljer påminns jag om att någon ruggat upp halsen med ett rivjärn. Jag är febrig, trött och ynklig. Sicko. Tack och lov att mina föräldrar kom hem igår så att jag har några som hummar bekymrat och medlidande när jag släpar förbi min sorgliga existens och som föreslår glass som medicin. I don't do sjuk very bra serru, och jag börjar fundera om Alvedonen jag glufsade i mig för nån timme sedan inte var flourtabletter ändå. Ynk, ynk, ynk. Gränsen för hur hög temperatur den mänskliga kroppen klarar, var går den någonstans nu igen? 38 grader?
Absence makes the heart...
Efter sju sorger och lika många veckors trasslande hos PissOff kunde jag idag äntligen hämta ut min mobiltelefon. Min nya mobiltelefon, eftersom den gamla tydligen var så illa tilltygad att avlivning var enda utvägen (och troligen också det billigaste alternativet för SonyEricsson, då jag misstänker att det egentliga värdet på telefonen motsvarar det för leksakerna man hittar i Happy Meal-kartongerna). Men jag får en repfri display, en oförstörd telefon och lite mysig skyddsplast att dra bort så jag klagar inte.
Gladast av allt är jag nog att åter kunna använda min "Kaka"-smssignal. Det är något med det ljudet... magiskt. Precis som en kär vän för ett par år sedan dresserade vännerna att sjunga "Alla älskar Lena" så fort det trillade in ett sms, stämmer min omgivning nu upp i ett unisont "kaka!". Problemet blir att välja ringsignal. Det ska ju vara något roligt, distinktivt, unikt och samtidigt något som funkar både bland vänner, morföräldrar och på jobbet. Man vill inte, som en manlig kurskamrat som försökt bygga upp en image med att flasha sitt American Express Gold-kort (och "sitt" här i betydelsen "sin pappas"), att en aula på +200 pers ska lyssna till en minut Elena Paparizou My number one medan man febrilt försöker hitta och stänga av ljudet på sin telefonjävel. Det vill man bara inte.
Varför så skeptisk, herr smiley?
Vad i-landsproblem beträffar får det här betraktas som ett rätt allvarligt. :P
Fredagskväll.
Jag just nu: halvliggandes på sängen med datorn som knähund, iklädd ljusblåa pyjamas med vindögda får, småförkyld och med ansiktet täckt av choklad. I den bokstavliga, mycket konkreta bemärkelsen. Inte -- vilket inte är så otroligt som det kanske borde -- ett resultat av en total chokladpsykos, utan ett försök att blidka min hud med kakaoansiktsmask från Lush. Upptäckte efter att jag kladdat in hela fejan att bäst före-datumet visst var för någon... några veckor sedan, o-ops. Kanske kommer jag inte behöva låna medicin-böcker av Emilie för att få svar på mina frågor kring den mänskliga förruttnelseprocessen.
Jag yrar. Jag är utmattad. Värme, jobb, groende förkylning och för mycket roliga saker att fylla den lilla fritid jag har med för att sömn ska vara ett intressant alternativ. Jag skyller mig själv, och lite på den håriga varelse som i brist på andra familjemedlemmar fäst sig vid mig som ett superplåster. Och... och hela mitt ansikte har stelnat. Öh, jag ska nog gå och tvätta av den här rätt snabbt nu innan min mindre vackra min blir permanent.
Jag yrar. Jag är utmattad. Värme, jobb, groende förkylning och för mycket roliga saker att fylla den lilla fritid jag har med för att sömn ska vara ett intressant alternativ. Jag skyller mig själv, och lite på den håriga varelse som i brist på andra familjemedlemmar fäst sig vid mig som ett superplåster. Och... och hela mitt ansikte har stelnat. Öh, jag ska nog gå och tvätta av den här rätt snabbt nu innan min mindre vackra min blir permanent.
... and here's to us having a good life.
Sommarkvällspromenad med ljumma, jasmindoftande vindar tillsammans med en av De Allra Bästa. Allt från småkaksfilosofi till förruttnelseprocesser, den stundtals skrämmande, stundtals lockande framtiden och livetlivetlivet. Allt. Kvällar som denna gör mig ödmjuk, tacksam och väldigt, väldigt lycklig.
Tyrkisk Peber.
Ta en titt på bilden. En lång titt. Ser ni? Något som får er att reagera och ana anledningen bakom att starta ett blogginlägg enbart om just denna glass ur Hemglass senaste reklamblad?
Stavningen. Det handlar förstås om stavningen. "Tyrkisk Peber"? Wtf liksom. Jag kan inte stöta på sådant här utan att bli fundersam och spekulera i varför.
Teori I: Korrekt stavat kan namnet uppfattas som rasistiskt (fråga mig inte hur exakt, men eftersom Black Nogger jämfördes med koncentrationsläger och apartheid finns det säkert massor av goda skäl), så för att undvika att få DO och aftonpressen flåsandes i nacken stavar man namnet fel. Crisis averted!
Teori II: Importören fann det allt för betungande att översätta namnet från danska, och såg samtidigt en chans att minska kostnader förknippade med nya förpackningar och reklamskyltar. Två flugor på smällen och svenskarna märker säkert inget.
Teori III: Har jag inte hunnit formulera än eftersom mitt senaste House-avsnitt just landade, men känn er för all del välkomna att knocka yourselves out med fler förslag i kommentarerna. Det luktar seriös konspiration.
