Det var förvånansvärt lugnt inne i stor-Stockholm, särskilt med tanke på att det var fredag alldeles efter löning  Dagen var mysig och lyckad, få inköp till trots. Min kräsenhet i kombination med det skrala klädutbudet (TT newsflash: alla kvinnliga konsumenter shoppar inte kläder för att dölja en graviditet) inbjöd inte direkt till något galet shopping spree.

Mitt enda inköp i klädväg var dock imho något alldeles särskilt -- den sk "Cozy" från DKNY som jag spanat på sedan i våras. Närmaste vedertagna definitionen är väl tröja, men det gör den knappast rättvisa. Det finns finns ungefär en miljon sätt att variera den på (nyfikna klickar här) och jag tänker utforska så många jag bara kan.

Vi kan kryssa av den obligatoriska kändisspottingen också. Gunilla Olsson heter hon tydligen -- jag känner bara igen henne, hon har varit med en del på tv och spelat i bl a Så som i Himlen. Vi skymtade henne i Laura Ashley-butiken på Birger Jarlsgatan, och fick då lov att smita in för att kolla lite.... på de fina bomullströjorna.

Vad morgondagen har att bjuda på är ännu oklart. Det blir väl en runda ner på stan här, vilket är rätt fort avklarat, samt den obligatoriska guideningen runt häromkrng för inspektion av de senaste miljonkåkarna och för att få visuell uppbackning till berättelser om vad bekantas barnbarn har för sig om dagarna. Mitt motto är pingvinernas i Madagaskar: Just smile and wave boys, just smile and wave.


PS. Ni får ursäkta bristande textkvalité, uppkopplingen är ytterst oförutsägbar och minsta rörelse kan skrämma bort den. Under minutrarna när detta inlägg skrevs har jag t ex inte andats.

Om bara en liten stund ska jag överlämna mig i SJ:s våld, med förhoppningen att det ska ta mig till vår kungliga hufvudstad. Mamma och jag blir där tills på söndag kväll. Inplanerade aktiviteter inkluderar umgänge med morföräldrar, shopping förstås och så ett par lägenhetsvisningar i Uppsala. Min våta sekelskiftesdröm i Fålhagen med tre meters takhöjd är fortfarande osåld, ifall någon som läser skulle känna att de har en börda på sisådär 900 000 kronor de vill lätta sitt liv från. (Innan ni himlar med ögonen ber jag er återkalla historien om servitristjejen förra sommaren som fick en Porsche av en nöjd gäst. Inte lika långsökt nu, va?).

Undantaget visiter på Arlanda och besök hos mormor och morfar har jag faktiskt inte varit i Stockholm-Stockholm sedan december förra året. Jag har inte känt någon jättelängtan dit sedan jag kom hem -- ett halvår i London mättade storstadssuget lite -- men nu ska det bli roligt att åka ned. Helt ärligt är shoppingen i Sverige inte alls tokig. Jag och min nuvarande budget var inte alls särskilt imponerad av Londons klädutbud, oavsett hur inne det är att älska allting som är inköpt i storstäder utomlands. Engelsmän har dålig klädsmak, punkt.

Nu ska jag packa ned datorn, my preciousss, och pallra mig iväg till tågstationen. Tonen i mammas röst när hon sa att vi skulle mötas där kvart över tolv lämnade inte direkt utrymme för kompromisser, och som ensambarn vore det ju extra genant att bli utskriven ur testamentet. The Annaminator will be back, när ni minst anar det.

Nu ni - nu är det på gång, nu är det på gång! (Totalt värdelöst skämt för alla som inte spelat cd-romspelet Pettson i Snickarboden).

Det är bara lite finslip och några sista beslut (t ex: ska spaltbredden vara 602 eller 590px?) som återstår innan bloggdesignen är klar att släppas lös på omvärlden. Beräknad landningstid: inom en timme. Max två, för vid halv sju är jag bortlovad på Tupperware-tjohejsan, och det blir alldeles säkert ett eget blogginlägg, särskilt eftersom jag vet vilka vilda spekulationer som pågår ute i stugorna om definitionen av "vispskål". Och jag skulle ju inte vilja göra er besvikna, verkligen inte.


Update 16.51: Ta-da!

... är precis vad moi ägnar sig åt i detta nu. Testar koder hit och dit. Om jag ändrar här, vilken effekt får det? Antingen alldeles för mycket (läs: fel) eller ingenting synligt, vilket säger en del om nivån jag befinner mig på. Just nu försöker jag hitta koden som gör att man får en liten rand/ram mellan den (för tillfället) rosa bakgrunden och det vita, men den har gömt sig väl.

Grundproblemet är dock att jag inte kan bestämma mig vilka färger jag vill ha. Alls. Ibland känner jag mig definitivt som brunt-rosa, ibland kan jag inte tänka mig något tråkigare och känner starkt att en svart blogg med rosa/svart head is the shit. Eller, som jag lutar åt just nu, ska den vara ljus och rätt neutral. Hrmpf. Pillade i Photoshop igår och skapade en banner jag är hyfsat nöjd med. Dock förutsätter den att hela bloggen är svart, vilket blir väääldigt mörkt och alldeles säkert en källa till oändliga klagomål om otydlighet. Då kanske brunt är bättre i alla fall...

Ni hör. Det går långsamt och inte alls nödvändigtvis framåt. Nu måste jag dessutom slita mig från mina söta koder och peta i mig lite mat för att sen kila iväg till Jobbet, så revolutionen lär låta vänta på sig åtminstone ett par timmar. På återseende.

Ett säkert symptom på att min lust kommit bort någonstans på vägen är att jag alltmänt blir mindre kreativ. Läser inga böcker, fotograferar inte för skojs skull, skriver sällan och är kort sagt inte särskilt kreativ någonstans. Annat konsumerar liksom energin och så har det varit ett tag nu.

Men. Varje mental tunnel har ett slut. Förra veckan öppnade jag den första skönlitterära boken på månader; igår fotograferade jag halvruttna äpplen i trädgården med en entusiasm som inte skådats på länge; jag har ett nytt skrivprojekt på gång och så: bloggrenovering.

Jag har flera idéer om hur jag vill att bloggen ska se ut, idenbästavvärldar-visioner som tyvärr skiljer sig åt rätt rejält. Och förutom att jag måste bestämma vad jag vill (ni som sett mig försöka välja t ex fikabröd kan säkert se varför det här är ett problem) måste jag också försöka komma på hur det ska genomföras. xhtml är inte precis så övertydligt att det stör, och blogg.se har en del egna idéer jag inte nödvändigtvis håller med om. Men jag pillar på med mina koder så får ni försöka att andas i den spända väntan på resultatet.


Be afraid. Be very, very afraid.

I förmiddags var jag ner på stan en sväng och såg att de hade solglasögonrea på Synoptik. Jag har länge förnekat att mina favoritsolglasögon - de enda som verkligen passat mig - sjungit på sista versen, trots flertalet lagningar och sprickor. Men igår sprack de slutligen i fem delar, och det enda jag kunde göra var att dödförklara dem på plats.

Redan i våras började jag leta efter ett nytt par, och jag har verkligen prövat alla sorter - från 50-kronors marknadsglasögon till Harrods mest exklusiva (vilket Lena kan intyga). Oavsett prislapp och utförande har inte ett enda par passat, inte ett enda (vilket Lena också kan intyga).

Följaktligen osade jag inte av hoppfullhet när jag stolpade in på Synoptik. Men! Efter att ha tröttat ut butiksbiträdet med att inte tycka att något dög råkade jag på ett par helt vanliga svarta brillor från D&G som varken såg ut att kunna få in parabolkanaler eller att ha huggits loss från en indisk tempeldörr. Bingo! Att det var halva priset på dem störde inte heller.

Ute på gågatan blev jag sedan överfallen av en kvinna med kamera och rosa öronmuffar som utgav sig för att vara från Dalademokraten och ville ställa några frågor om handväskor. Ookej. Foto skulle hon ta också och jag tänker åberopa tillfällig sinnesförvirring som anledning till att jag gick med på det, trots vetskap om den universella lag som säger att vanliga människor aldrig blir bra på pressfoton. Om jag har riktig tur kanske hon förbarmar sig och touchar upp mig i Photoshop. Men men. Överlevde jag Antikrundan lär jag överleva det här också, och förresten hoppas jag bli ihågkommen för större saker än en handväskintervju i DD.

Igår, mina damer och herrar, igår var det dags igen. Jag stod och borstade tänderna i godan ro när jag upptäckte att det satt en liten otäck tvejstärt i taket i mitt rum (vilket, för att ge tvestjärten lite cred, får betraktas som en betydligt bättre placering än min säng). Varför den satt just där kan man ju undra; kanske planerade den ett luftburet anfall eller möjligen flygövningar ("Jag är inte rädd..."). Flyga fick den hursomhelst, om än förmodligen inte exakt till den plats den tänkt när den klättrade upp.

Det här var alltså den femte tvestjärten, sjätte om man förutsätter att den som var inhyst i brevlådan inte flyttat inomhus. Än så länge har jag lite svårt att urskilja deras individuella drag, men fortsätter det så här länge till är vi säkert där snart.

I veckan har jag mottagit en inbjudan till mitt livs första Tupperware-party, vilket förmodligen kan ses som en naturlig upptrappning efter den orangea kuvert-terrorn. Det enda som egentligen står mellan mig och accepterande av inbjudan är rädslan att just detta kommer dyka upp som en punkt i något vuxenpoängs-test jag följaktligen tvingas kryssa för.

Enbart ens närvaro på "partyt" belönas tydligen med en vispskål. En vispskål. Hrm. Låter det som en essentiell del av en modern ung kvinnas kök? Någon som vågar sig på en gissning?

Idag förklarade jag för en dam att mobiltelefoner faktiskt kan ringa till vanliga telefoner också, inte bara andra mobiler som är i närheten. Hon nickade, men trodde mig inte.

Snart två veckor återstår av prövotiden på mitt körkort. Hjälp. Varttartidenvägen-syndromet big time. Fast ändå. Försöker jag placera det på min mentala tidslinje känns det jäkligt långt borta.

Hur som helst. Jag har sedan denna insikt drabbade mig kört i det närmaste äckligt försiktigt. Ni vet, håller mig ständigt några kilometer under hastighetsbegränsningen och stannar för fotgängare innan de själva ens vet att de vill korsa vägen. Och så vidare. Ödet får då minsann inga inviter av mig inte.

Som ett resultat av detta har jag upptäckt ett nytt nöje. Det heter "störa andra i trafiken genom att köra lagligt" och jag vet inte om det finns något annat som retar mottrafikanterna så framgångsrikt. Det sadistiska draget i min personlighet får fullt spelrum när jag ligger exakt 50 ute på stora vägen de hundra meterna innan det blir 70. Vetskapen då om att föraren i BMW:n/Audi:n bakom håller på att krypa ur sin felsydda keps i ren frustration över den hallonröda bromsklossen som blockerar vägen, det är njutning på hög nivå.

Söndag. Kallt, regnigt, snålblåsigt och gråtrist. Det är som hela hösten i miniatyr, årstiden som aldrig misslyckas med att få mig ur balans. Totalt oinspirerande. Mina nya älsklingar logaritmerna anstränger sig inte heller för att liva upp min tillvaro. Hade inte den här kursen varit helt nödvändig skulle jag för länge sedan tagit reda på om matteboken är flamsäker eller inte.

Planeringen för nästa vecka är inte heller något som sätter fart på endorfintillverkningen. Fyra nödvändiga mattelektioner ska försöka kombineras med fyra hela arbetsdagar, fem om man räknar med dagen med dataprogramsutbildning på jobbet som antagligen är lika onödig som den är oavlönad. Plus lite annat skoj som besök på vårdcentralen inslängt här och var. Woopdi-fucking-do.

Tvestjärtsdramat fortsätter. Igår hittade jag en på ett av de ställen man minst vill ha dem - i sängen. Bara en aning too close for comfort, yuck. Dessutom försvann den lilla otäckingen innan jag hann avsluta dess existens, antagligen in under sängen för att invänta nästa attacktillfälle. Anna vs tvestjärtspopulationen, to be continued.


Nä, skärpning Anna. Ryck upp dig. Gå och visa de där logaritmerna vart skåpet ska stå, en gång för alla.

Tjejkväll ikväll och i egenskap av arrangör och tillika värdinna har uppdraget att konstruera en lämplig efterrätt tillfallit mig. Normalt brukar jag anse mig själv vara begåvad med en rätt god fantasi, men att hitta på sådana saker är som antitesen till att otänka på en blå elefant - fantasin tvärdör och hjärnan beter sig som att den aldrig ens har hört ordet efterrätt.

Kära Relationsakuten.

Helt ofriviligt har jag hamnat mitt i ett triangeldrama. De inblandade är jag, min katt och min dator. Katten är nämligen djupt missnöjd med det faktum att jag ägnar datorn uppmärksamhet istället för henne, och försöker inte ens dölja det.

Svartsjukan riktigt lyser ur hennes ögon när hon hoppar upp i sängen eller mitt knä och datorn redan är där. Hon surviftar med svansen. Vandrar fram och tillbaka över mitt knä/mage så att jag inte kan se skärmen. Lägger sig i ställningar som trotsar naturens lagar för att immobilisera mina händer och armar.

Om inte det ger resultat sätter hon sig prompt framför datorn och blockerar fysiskt skärmen. Och vägrar flytta sig. Hennes senaste taktik är att lägga sig på tangenterna med full vikt tills datorn börjar pipa i protest.

I går hände det värsta hittills. Hon satt på den ihopfällda datorn och gjorde plötsligt världens mest omotiverade rivstart med fullt kloutslag. Stackars, stackars Dennis. Han är nu märkt för livet.

Hela situationen börjar kort sagt bli ohållbar. Jag bävar för att komma hem en dag och hitta en elchockad katt med en söndertuggad datorsladd hängande ur mungipan. Vad ska jag göra? Jag älskar min katt, men vill inte avstå från min dator. On tonight's Dr Phil: My cat hates my computer...

Två och en halv timmes avslappning med bubbelpool, varm bassäng, ljusterapi, ångbastu och all färsk frukt man orkar äta var precis vad doktorn ordinerade. Att mamma och jag dessutom var de enda där (förutom tjejen som skar upp frukt och vaktmästaren i blåkläder som bar runt på mystiska gastuber) försämrade inte upplevelsen. Total bliss, särskilt för en badnörd vars hjärta slår dubbla slag när ordet "jacuzzi" nämns.

Till det yttre delar jag nu många likheter med ett blekt russin och mentalt är jag totalt avslappnad på ett sätt som kanske skulle vara oroväckande om jag orkade bry mig, vilket jag inte gör. Det är som att jag har blivit lobotomerad fast på ett bra sätt. De där ångorna i bastun visste minsann vart de tog. Gäsp. Nu ska jag gå och stirra in i en vägg eller något. Återkommer när hjärnan rebootat sig själv.

Igår eftermiddag stod jag i köket. Kokade en kopp kaffe. Lyssnade på Eko-nyheterna. Tittade ned då en rörelse i ögonvrån fångade min blick och fick se en inkräktare på min arm -- en långbent spindel som allra bäst höll på att avancera upp för min högra extremitet.

Nu är jag inte spindelrädd per definition, men sådan överraskningskontakt av tredje graden framkallde faktiskt ett litet skrik, det erkänner jag. En sekund senare kunde jag se den landburna långskånken irra runt på köksgolvet. Lät ängeln förhandla med djävulen på andra axeln, tog ett steg tillbaka och hoppades att Gud noterade demonstration min av godhet.

Där hade berättelsen kunnat sluta. Men. Igår natt, mindre än tolv timmar senare, låg jag i sängen och sorterade musik på datorn. Tittar ned på min vänstra arm och vad får jag där se? En spindel -- en helt identisk, om inte samma spindel -- i höjd med min armbåge och på väg uppåt!

Ängeln försökte inte ens protestera. Min gamla mattebok från gymnasiet fick tjäna ett syfte jag inte tror författarna tänkt sig när de skrev den.

Efteråt började jag fundera över varför detta skedde, två gånger inom loppet av tolv timmar. Tankarna börjar ju vandra. Ett rent sammanträffande? En gudomlig konspiration? Ville spindeln något? Var den möjligen en budbärare sänd från en annan värld för att förmedla uppdraget om att rädda världen? Sådant hör man ju talas om ibland. Trillar himlen ned nu får ni skylla på mig.

Sensmoralen i historien: att leva och låta leva inte alltid är en bra idé. Ibland kommer det nämligen tillbaka och lever på dig.

Matematik -- en underbar och fruktansvärd uppfinning. När talen uppför sig är endorfinrushen berusande; storhetsvansinnet slår till och plötsligt skulle man kunna få självaste Einstein att framstå som obegåvad. Sedan hittar boken på något nytt djävulskap och vips känns det mer lockande att  penetrera pannloben med en trubbig blyertspenna än att fortsätta.

Helgen är dock utsedd till mattefri zon. På söndag ska jag jobba, men i morgon ska mamma och jag på Spa (spa? SPA?). Vore jag jag katt skulle jag spinna vid blotta tanken. Pappa gjorde ett försök att lansera loppmarknad som konkurrerande aktivitet -- antalet röster till fördel för det förslaget var förkrossande få, om jag säger så.

Nä, nu är bloggrasten slut. Om jag inte vill riskera att få indragna rättigheter är det bäst att jag fortsätter trakassera dammråttor. För att underlätta arbetet har jag sällskap av flera vänner - Kate, Anna, Amy och Sahara (Nash, Nalick, MacDonald och Hotnights). My fingertips are holding on to the cracks in our foundations, mm-hmm.

Jobb och matte. That about sums it up just nu. I en avlägsen framtid finns planer på andra nöjen, såsom socialt umgänge, men i dagsläget känns allt lite som börsen. Upp och ned, upp och ned.

Ma C går bra, även om det tar sin tid. Att jag närvarar vid ungefär hälften av lektionerna betraktas som ett smärre stordåd då ingen av de andra sju som läser kursen på KomVux någonsin har dykt upp. Jag är jättesugen på att börja plugga på riktigt igen och ärligt talat är det lite roligt att ha något nu att pyssla med, men säg inte till någon att jag sagt det. Jag har ju mitt rykte att tänka på.

Matteboken är det dock sämre med. Den är så pinsamt dålig att den inte borde få kallas lärobok. Härom kvällen satt jag i två timmar med samma tal i jakt på en logisk förklaring till varför svaren blev fel, trots att jag gjorde exakt som boken sagt. Det som irriterar mig mest är att det var totalt bortslösad tid. Ingen ny relativitetsteori här inte, bara konstaterandet att boken tydligen inte tyckte det var värt att skriva ned regeln som krävdes för att lösa B- och C-talen. Hur kan författarna sova om nätterna?