Som bekant avslöjade Riksbanken nyligen vilka personer som ska få pryda våra nya sedlar och satte därmed punkt för de heta VEM-diskussionerna runt fikabord och grupper på Facebook, så vi istället kan gå vidare till att diskutera VARFÖR.

20-lappen. Att sagotanten Astrid fick tjugan, den mest cirkulerade sedeln, känns som en fin upprättelse för det uteblivna Nobelpris som Svenska Akademien envist håller gisslan. Med tanke på att ett Nobelpris motsvarar 10 miljoner kronor och 20-lapparnas totala värde uppgår till 1,7 miljarder känns det som att Astrid kan ge de där Snille och smak-tomtarna ett rejält postumt finger i Mumindalen.

500-lappen. I egenskap av relativt ung och absolut ointresserad av opera förvånades jag en smula av valet att sätta Birgit Nilsson på femhundringen. För min del rättfärdigas valet dock till fullo av alla "när den feta damen sjungit"-skämt sedeln inspirerar till.

Personligen skulle jag för övrigt gärna ha sett att ABBA tilldelas en sedel, nörd som jag är. Men sett till att ett av de grundläggande kriterierna för att få bli sedel-förevigad verkar vara döden får jag väl ge mig till tåls ytterligare sisådär 25 år innan sedlarna ska uppdateras igen. Jag kan dock till viss del förstå poängen med att bara döingar får vara med. Levande människor ställer ju som bekant regelbundet till med en del otyg och döden minskar ju dramatiskt risken för åtminstone framtida tokigheter. Lagom kul ur Riksbankens perspektiv att sätta en kändis med puls på 100-lappen och varje nytt Se & Hör-nummer i ett par decennier vara beredd på att få ångra det.

Sett till detta är nedanstående sedel med Sveriges största socialbidragtagare -- som med ett fåtal ord oavsiktligt lyckades göra hela Hej Baberiba-gänget överflödiga -- måhända inte helt optimal. Men tänk hur mycket mer motiverad du skulle vara att betala med kontanter istället för med kort.