Jag är en riktig heting. I grå leggings, nattskjorta och glasögon är det kanske inte det omedelbara intrycket, men så är det. Jag säger det inte för att skryta, absolut inte, men jag har faktiskt bevis för att understryka mittt påstående. Febertermometern ljuger inte.

Tursamt nog har jag föräldrar som förstår precis hur synd det är om mig. Det är lustigt hur kroppstemperaturen inte behöver klättra många grader förrän den där latenta fyraåringen inom oss vaknar och kräver uppmärksamhet och omvårdnad. Någon som lämnar ett glas saft vid sängen och ser bekymrad ut när de tittar på febertermometern. Som köper en Bamse-tidning (eller Damernas Värld) och serverar glass utan att det föregås av tjat.

Klockan sex i morgon bitti ska jag befinna mig på Stockholmståget, morgontrött, småsjuk och alldeles underbar. Förkylningen berättigade mig till lite barnbarnspoäng som jag genast löste in i utbyte mot ett par påsar fikabröd från mormor. Hon och morfar ska hämta mig vid stationen i Uppsala i morgon och skjutsa mig till Ikea, där jag ska göra en avsevärd donation till Ingvar Kamprad. Med en uppkoppling på +100 mb/s i lägenheten kan ni förvänta er kontinuerliga uppdateringar om er snudd på dödssjuka bloggerskas tillstånd, alldeles säkert så detaljerade att ni till slut inte kommer veta om det är ni eller jag som är sjuk. Håll ut tills dess.