Idag är det exakt två år sedan jag tog körkort. Dimmigare morgon vet jag inte om jag upplevt sedan dess, och då menar jag framför allt vädret utanför fönstret. Vitt, vitt, vitt. Jag hade uppkörningstid runt åtta på morgonen och det var som att köra runt i filmjölk.

Konsekvent hade jag innan uppkörningen satt händerna för öronen och nynnat jättehögt så fort uppkörningsnissarnas namn diskuterats, och det var nog mycket tack vare det som jag klarade mig den dagen. Hade jag vetat vem uppkörningsnissen var när jag klev in i bilen, eller varit lugn nog att tolka min körskolelärares ansiktsuttryck, hade nog nerverna ordnat en ny uppkörningstid redan innan ishallen. I efterhand har jag fått veta att han tydligen är jämförbar med Satan reinkarnerad på jorden, om inte Satan själv. Tydligen tycker han om att få människor att gråta och är väldigt bra på det han gör.

Att jag hade Hin Onde själv i bilen hade jag tack och lov ingen aning om när jag rattade ut från parkeringen i något slags zentillstånd efter att nerverna svimmat av förnekelse. Kanske borde jag ha anat något när han bad mig köra till Vattnäs, den utan tvekan dimmigaste platsen han kunde ha hittat. Stundtals var omöjligt att köra fortare än 30.

Trots oförmåga att se vad jag gjorde hälften av tiden gick det bra och jag fick ett kryss i rätt ruta på min papperslapp. Dessutom måste jag ha gjort något slags intryck eftersom Satan skrev Bra! som kommentar på godkännandepappret, vilket enligt min körskolelärare aldrig inträffat förut. Yeah, mörkrets makter gillar mig.