Många jag pratat med har anmärkt på skillnaderna mellan engelska och svenska barn. Mina föräldrar kommenterade hur liten Ni verkar i jämförelse med mig och mina vänner i samma ålder. Ni är nio år och kan inte göra frukost till sig själv (flingor + mjölk) eller rosta en brödskiva. Hon får inte vistas ute i villaområdet, cykla eller åka sparkcykel själv; leka obevakat i trädgården; välja själv om hon vill leka med grannbarnen...

När Nis jämnåriga kompis som bor längre ned på gatan ska komma på besök sker följande: Mamman ringer upp till familjen D. Någon ur familjen D ställer sig ute vid garageuppfarten och tittar när flickan går upp för trottaren, medan flickans mamma står vid sitt hus och tittar från det hållet. Gångtiden är max två minuter, det är raksträcka och trottoar hela vägen. Detta i ett lummigt, lugnt engelskt villaområde som är minimalt trafikerat.

De engelska barnen skjutsas överallt; får inte gå någonstans själva (Mrs D skällde ut Mr D efter noter då han låtit Ni gå före på den inhägnade gångvägen); övernattningar och "lekträffar" planeras av föräldrarna; lekar hemma övervakas alltid antingen av föräldrar eller tv:n - och aldrig i helvete att barnen skulle låtas gå ut och leka själva i en livsfarlig skogsdunge. Huvaligen!

Från att jag var åtta år cyklade/gick jag alltid till och från skolan - en bra bit på minst en halvtimme till fots och en kvart på cykel. Mest cykelväg, men även lite trafikerade vägar. Efter skolan hade jag sällskap och lekte mycket med min klasskompis och tillika granne, gjorde läxorna, lagade gröt i mikron, värmde bullar...

En undersökning visade att över 60% av engelska föräldrar anser att 14-åringar är för små för att gå själva till skolan. För ett tag sedan frågade Ni Mrs D när hon får gå ned på stan själv och svaret blev sexton år. Sexton år! De bor tio minuters cykel/gångväg från centrum. Gångväg som är kantad av stängsel, där det största hotet är att få en balansrubbad ekorre i huvudet.

Jag var runt tio när jag och mina kompisar fick gå ned själva på stan. I samma veva sov jag och min barndomsbästis Emma över själva hemma hos mig en natt. Vi såg på film och kokade makaroner till middag. Hennes mamma tittade till oss på kvällen, men ändå.

De engelska föräldrarna lever i en värld där varje granne är en potentiell pedofil och/eller kidnappare; varenda växt i naturen är giftig; varje leksak oavsett utformning utgör en dödsfara och varje bil körs av en galning som cruisar runt villaområden i jakt på oskyldiga barn att köra över.

Det är tråkigt att se hur föräldrarnas överdrivna säkerhetstänkande går ut över barnens utveckling och drabbar deras självkänsla. Hur sjutton ska barnen kunna hantera ansvar och vara självständiga när de blir äldre?

Jag förespråkar inte att föräldrarna ska börja skjutsa ut barnen på M25:an för att leka eller räcka åt dem tändstickor och några gastuber för att lära dem ta ansvar. Men det vore kanske en bra början att lära dem, säg, hälla upp frukostflingor själva?

Bland det sista jag gjorde innan jag åkte hem till Sverige var att lära Ni sätta på spisen, lite som en avskedspresent till hela familjen. Take that, Mr och Mrs D.