Nu när det börjar gå mot sommar och studenttider har jag funderat en del över hur det var under den där sista skoltiden förra året. Vårterminen i trean var riktigt tuff på många sätt och jag kan ärligt säga att jag inte skulle vilja vara där igen, även om jag har massor av bra minnen därifrån.

Det var studentbal med allt var det innebar. Lena och jag hade precis sytt ihop Projektarbetet, som länge var vår personliga Voldemort - Det Som Inte Får Nämnas Vid Namn. Det var studentmössor som skulle beställas och anlända. Det var avslutningstema, femkamp, champagnefrukost, avslutningspresenter, släktingar, klädval, skoval, blommor, lastbilsflak, avslutningsfest, adjösägande...

Häromdagen shufflade mp3-spelaren fram den låt som jag kanske allra starkast associerar till hela studentkarusellen - Gnarls Barkleys Crazy. Den spelade vi passande nog riktigt flitigt den sista tiden. När jag hör den hamnar jag direkt i maj 2006, utanför ett klassrum i väntan på en lektion eller i Emilies Volvo under någon självförvållad håltimme.

En annan sång - jag är bra på att associera saker med sånger - som gör mig sentimental men glad är Lars Winnerbäcks Söndermarken (ovan och nedan), som mitt i prick förmedlar känslan av "det som var förr". Det var ju så det var - bra och dåligt. Ingenting jag direkt vill ha ogjort, ingenting jag direkt vill göra om. Och numera en del av mig.

Så mycket som hänt under detta år. Så många människor jag träffat, nya kulturer jag bekantat mig med, erfarenheter jag skaffat mig. Vad mycket jag lärt mig, utan att ha suttit i skolbänken. Det kanske inte är den sortens saker Bengt Magnusson skulle fråga mig om i heta stolen, men så har det heller inte varit min målsättning.

Jag är inte en ny människa - vem vet, jag kanske inte ens är en bättre människa, hur nu uppdelningen i bra och dåliga människor går till. Men jag känner mig bättre - lite starkare, lite säkrare, lite tryggare i mig själv. Wherever you go, there you are. Och jag har insett att det nog inte är så tokigt trots allt.