Efter att under gårdagen ha upplevt allting från blötsnö till hagel och störtskurar, är ett fläckvis grått täcke på marken det enda som idag återstår av "snökaoset". Ni betraktade igår kväll den sorgliga engelska ursäkten för snö genom fönstret och kommenterade, med en nioårings inlevelse: "Poor snow". Undertecknad, som enbart ser månaderna mellan oktober och maj som något nödvändigt ont, mumlade något instämmande med ett minimum av den mängd entusiasm som au pairer är kontraktsbundna till.

Om något positivt ska sägas om snön så är det ju i alla fall en bra ursäkt att stanna inomhus. I gårdagens oväder kunde jag ju omöjligen ta en promenad och absolut inte köra en sväng med bilen - nej, nej, nej. Mr D har med diskutabel diskretion placerat nycklarna till min bil fullt synliga i hallen och han droppar med jämna mellanrum små uppmuntrande hintar om att jag borde ut och köra under dagarna när det inte är så mycket trafik. Jag är väldigt frestad att be honom förklara mer exakt när under dagen som "när det inte är så mycket trafik" inträffar, eftersom jag under de tre-fyra gånger vågat mig ut ensam i trafiken gjort mig mer eller mindre förtjänt av titeln "kamikaze-au pair".

Över till andra nyheter. Till den senaste shoppingomgången på Tesco the übermarket, bad jag Mrs D att bland annat inhandla köttbullar. Det hon kom hem med var ett tolvpack färdigrullade, råa köttklumpar som etiketten lovade var "Organic Swedish Meatballs". Redan här började det rycka krampaktigt i min skeptikernerv. Efter att aktivt ha ignorerat dem i kylen under ett par dagar fick jag i går lov att erkänna deras existens, då en snabbtitt på paketet avslöjade att de passerat bäst före-datumet med en dag samt att inköpspriset var motsvarande 45 kronor.

I ett plötsligt anfall av svenskhet bestämde jag mig för att göra köttbullar, gräddsås och potatis. Sagt och gjort. Efter lite forskade på internet hittade jag ett gräddsåsrecept som inte innehöll enbart okända ingredienser och satte igång. Improvisation är nyckelordet om man ska lyckas i det engelska köket – vi pratar om ett land som har kombinerat bakpulver/mjöl och som anser att en skål chips är idealbilden av tallriksmodellen. Med utgångspunkt i det svenska receptet gjorde jag mitt bästa för att hitta saker som i alla fall liknade de svenska ingredienserna, om inte smakmässigt så i alla fall utseendemässigt. Till exempel hittade jag en flaska i skafferiet med något som mycket väl kan ha varit soja, och den efterfrågade buljongtärningen ersatte jag efter moget övervägande med en liten brun kub som det stod "Beef" på.

Ingen var väl mer förvånad än jag när hopkoket resulterade i en gräddsås som var - om jag får säga det själv (vilket jag får eftersom a) det är min blogg och b) det enda andra smakvittnet gillar allt jag lagar) - förstklassig. Pappa skulle ha varit stolt.

Glansen från denna kulinariska triumf mattades dock en aning när det kom till köttbullarna, vilket jag så här i efterhand inte tror är den korrekta benämningen. De smakade som en blandning mellan lime och någon konstig krydda, en smak främmande allting jag ens med god vilja kan associera till köttbullar. Medan Ni glatt åt försökte jag under större delen av måltiden dra mig till minnes hur lång tid symptomen på matförgiftning brukar låta vänta på sig. On the bright side sägs det ju att man ska prova allt en gång, vilket också torde innefatta kaskadkräkningar.

Igår tillkännagav Mrs D – oberoende av köttbullsincidenten (tror jag) - att jag inte behövde laga någon middag ikväll, eftersom vi ska ut och äta. Indiskt, till råga på allt, eller det var i alla fall den slutsatsen jag fördomsfullt drog när hon sa "Indian food". Teoretiskt och semantiskt sett finns det ju en chans att hon menade indianmat, vilket i så fall i ännu större utsträckning borgar för äventyr. Hur som helst ska jag – med thaimatsupplevelsen i färskt minne - akta mig noggrant för alla maträtter som har en liten tecknad röd chili intill namnet. Som det gamla ordspråket säger: Bränt barn luktar illa.